Mot våren och nya mål

IMG_3627 Ljuset fyller köket utan hjälp av lampor. Äntligen, säger vi nordbor, äntligen går det mot varmare tider. Det var inte så länge sedan vi sa: ”Måtte det bli en riktigt kall vinter, så alla sniglarna dör!” Nu blev det som vi önskade och till våren får vi se om det vi ville skulle dö dog, eller blev det det vi hoppades skulle överleva som dog. Varför önskar vi oss italienska trädgårdar med oliver och citronträd när de inte klarar vår vinter? Bära ut krukor på våren och släpa in 20-kilos träd på hösten. Det som är ouppnåeligt vill vi ha, vill ha, vill ha. Undrar om italienarna odlar gran och blåbärsris och släpar upp det på berget för att plantorna skall få den rätta nordiska kylan på vintern? Varför nöjer vi oss inte med det som är anpassat sedan tusentals år. Detta kommande år skall inga dahliaknölar planteras, inga fler citronträd skall hamna som avläggare i trädgården. (De får ju ändå bara sköldlöss som är svåra att bekämpa.) Nej nu skall havreroten och en gammal svensk kronärtskocka planteras och återta sin rättmätiga plats i kulturarvet.

Det finns många gamla odlingsvärda växter som jag kan lägga min energi på. Varför inte försöka ta tillvara det som redan finns här? I fjor bestämde jag mig för att ta hand om havtornsbären som klädde grenarna med sina orangea bär. Bara det var en utmaning. Först fick jag studera litteraturen för att få reda på rätt skördeteknik. I Ryssland växer busken i   mångfald och tekniken finns att läsa. Man skall helt enkelt skära av grenarna med bär. Det går inte att plocka av dem, då mosas de mellan fingrarna. Steg två innebär en djupfrysning av hela grenen. Steg tre, plocka upp de frysta grenarna och slå av bären. Nu har man en salig röra av bär, men också blad och taggar. Nu fick jag bli lite fiffig. Separeringen av bär från snafs gjordes på samma sätt som jag minns att man rensade lingon. En stor bricka med en handduk på översta  delen. Bären hälldes längst upp på brickan, som vibrerades och vips rullade bären längst ner medan snafset stannade på duken. När jag kokte bären med lite vatten fanns dock en hel del av skräpet kvar och jag fann det lämpligast att passera den kokta gröten genom en sil. Nu ägde jag ett koncentrat som med socker och något mer vatten koktes till marmelad. Pektin fanns i bären och den mest underbara marmelad hälldes upp i fyra små konservburkar.

En klick på filen eller gröten. Underbar på osten. Som smält utblandad med någon mjäkig äpple eller pärongelé som topp på en äppelpaj och lyckan är fullständig. Havtorn är en otrolig C-vitamin källa (ett bär sägs motsvara innehållet i en apelsin) och innehåller även vitamin B-1-2-3-6-9-12. E-vit, K-vit., pro-A-vit.,samt andra karotener folsyra, lycopener, antioxidanter, bioten, flavonoider, mättade och omättade fettsyror. Ja jag undrar nästan hur man kunnat överleva utan dessa havtorn. Säkert ingick de här bären i forna tiders kosthåll, eftersom busken vuxit här sedan istiden. Den kost som tillhandahölls i programmet ”Historieätarna” måste jag betvivla. I den sörja som serverades där, förekom aldrig några bär, aldrig någon grönkål eller havrerot, icke heller nässlor eller ramslök. Ändå måste det ha ätits, annars skulle folket tappat sina tänder och förblött av C-vitamin och K-vitaminbrist. Största anledningen till att just havtorn fallit i glömska, måste vara svårigheten att skörda bären. Men nu kan vi knepet, och äger dessutom frysboxar. Och det underlättar.

Giftig potatis

IMG_3616Tyvärr har vår egen odlade potatis tagit slut och jag fick åka till ett större varuhus i närheten för att handla. Påsen med de kravmärkta potatisarna var inte svåra att  finna. Lysrörsarmaturens sken flödade ner över påsarna med sin genomskinliga plast. Strax intill fanns de icke kravmärkta potatisarna. Stora bingar  med vackra, men säkert besprutade jordpäron, trängdes i den sinnrika lårens öppning. Väl skyddade från affärens ljus dock. Jag drabbades av akut frustration. Eftersom en man iförd jacka med affärens logotyp precis anlände till grönsaksavdelningen, spärrade jag hans väg och frågade frankt: ”Har ni någon potatis som inte är giftig?”

Mannen med loggan log och pekade på de kravmärkta potatispåsarna. ”Javisst, där!”                           ”Nej de som ligger där är utsatta för starkt ljus. Som du nog vet utvecklas solanin i potatisen när den blir utsatt för ljus. Den blir giftig och starkt cancerframkallande!”                                            Jag förstod att affärsbiträdet gjorde en snabb bedömning och utgick ifrån att jag nog bara var en lättlurad pensionär som gick på vad som helst.                                                                                        ”Nejdå, det är en särskild plast som inte släpper igenom ljuset!” Mannen log segervisst.                 ”Det var den sämsta lögn jag hört på länge! Stå inte där och ljug! Skall du få mig att köpa dubbelt så dyr potatis som är giftigare än den potatisen som ligger i bingen och också är giftig eftersom den är besprutad  flera gånger om?” Jag skrattade, kanske mest för att hans lögn var så genomskinligt barnslig.                                                                                                                                    ”Hördu, denna gången köper jag min potatis i en annan affär, men nästa gång jag handlar här hoppas jag att du har gjort något åt det här.” så klappade jag honom på axeln och gick.

Vi har haft det mycket varmt för årstiden, men så drog kölden ner från norr och fryste dammen till skridskois. Hönsen klagade högt över frusen vattenho och snö som de inte ville ut i. Skottning av snö i hönsgården blev högsta prio, för osämja mellan hönsen blir följden av stillasittandet på pinnarna. Marken måste komma i dagen och det har sin förklaring. Dagligen brukar hönorna svälja småstenar som skall befrämja matsmältningen. Några sorkhögar på gräsmattan blev räddningen. Efter bearbetning med en militärspade lyckades jag få fram lite jord med stenar i så hönsen kan få påfyllning i sin rastgård.

En höna har jag placerat på vårdhem. Hon satt och såg eländig ut. Halva fjäderdräkten var bortruggad och därmed kunde hon inte hålla värmen lika bra som de andra hönsen. Jag placerade henne för sig själv och hängde en värmelampa över hennes sittplats. Inne kokte jag grönkål och morötter som jag körde i mixern tillsammans med lite äggskal och äpple. När jag bjöd på den ljumma soppan åt hon med frisk aptit och har redan piggnat till. Nu äter hon solrosfrö och korn, plirar glatt mot mig och blir starkare för varje dag. På torsdag skall det smälla till och bli duktigt kallt så nu måste en värmepanel in åt alla hönsen. Husbond får nog tilläggsisolera hönshuset tror jag.

 

Nyårslöften

IMG_3557En ny liten människa kryper runt på golvet denna jul. Husbond och jag har fått ett barnbarn att glädjas åt och genast måste vår inomhusmiljö hårdgranskas för det var länge sedan våra barn kröp runt här. Till vår stora glädje är vår dotter också miljömedveten och använder bara tygblöjor och de få kläder som köps skall helst vara av ekologisk bomull och endast naturmaterial kommer ifråga. De flesta kläderna köps miljömedvetet begagnade och nyss bad hon mig att sticka en yllekofta till Lillan. Hm, tiden förändras till det bättre. När våra barn var små, föraktades allt hemmastickat, fast det struntade jag i. Hon som jag, vill heller inte ha ett hem där plast förekommer. Man behöver inte plastsaker. Det mesta går att göra med trä, textil och metall.

Årets julbord blev så som det bör vara. Generöst, gott, vackert och nyttigt. Sillen varierades med diverse grönt och kryddor från trädgården. Kålen blev utsökt. Egen grönkål, såklart och årets nyhet Petit Posy, en korsning mellan grönkål och brysselkål. Den var utsökt delikat, och så ägg från våra Åsbohöns. Jo, vi hade skinka också. Vildsvinsskinka! Även den var godare än den där massproducerade nassebaken som vi inte äter.

Pepparkakor. Ingen jul utan pepparkakor, det säger nog de flesta. Och nu reas de ut. De flesta köper färdiga på burk, men inte alla vänder på burken och läser innehållsförteckningen. Gör man det går det att få information om innehållet. De flesta innehåller palmolja, men inget recept på pepparkakor innehåller palmolja. I Indonesien bränner man ner jätteregnskogar för att odla palmoljeträd. I regnskogen därborta bor orangutangen som är starkt utrotningshotad. Dem kan vi alla känna för och de väcker sympati, men det finns tusentals andra arter, fåglar, grodor insekter och i jorden finns osynliga organismer som har betydelse för den totala balansen i ekosystemet. Och det bränner man ner! Detta ekosystem är så komplext att om man gör så är det en irreversibel åtgärd. D.v.s. man kan inte återskapa systemet regnskog. Istället kommer en steril öken att breda ut sig. (Det där har jag läst om i boken Big world, small planet av Johan Rockström)

Nyårslöften. Visst ska man ge nyårslöften! Ju fler desto bättre. Det visar på ambition, och vilja till nytänkande. Så för egen del har jag bestämt mig för att cykla istället för att köra bil till gympan och alla andra aktiviteter i byn. Fortsätta att ifrågasätta produkter i affärer. Lämna all förpackning i varuhusen, gå en fotokurs. Skriva en bok. Stå på torget och sälja överskott från vårt hem. Många säger: ”Jag ger aldrig några nyårslöften!” Varför inte? Är man medveten om sin dåliga karaktär? Något kan väl alla göra? Sortera sina sopor, säga nejtack till plastpåsar i affären, plocka upp aluminiumburkar som andra slängt i naturen m.m. Det är bara att sätta igång! Vi har bara den metall vi har på den här planeten! Lycka till!

Höströrelse

2014-nov 004Hösten är här och  varje hörn av trädgården fylls av löv. Egentligen tycker jag att lagt löv ligger, men en del vissnande blad behöver flyttas. Gångar och trädgårdsmöbler befrias och husbond staplar undan stolar och bord. Själv gräver jag upp otåliga gladioluslökar för källarförvaring och sveper väv över mangolden. Blir hösten fortsatt mild kan skörden fortsätta såvida inte rådjuret saboterar odlingen. Över taken flyger tusentals vitkindade gäss på väg söderut. Ekorren samlar av mina hasselnötter, så jag gör detsamma. Överallt i naturen är det en rörelse och omflyttning. Vuxna rävungar stryker i utkanten av markerna och vädrar hönsdoft, väger risker och möjligheter mot varandra, där hungern ofta får försiktigheten att vika. Så gör den lösgående hunden utfall och skrämmer räven på flykten. Varför skrämmer jycken inte iväg rådjuret? Hon sitter lugnt och betraktar klövdjurets överträdelser utan att röra sig ur fläcken. Förmodligen väntar hon på mitt kommando om att gå bakom och driva det där klövdjuret mot mig. Skulle säkert gått bra om jag hade haft lust eller kunskap i skjuterikonsten. Det längsta jag har kommit inom det området är med slangbella. Nog så effektivt att skjuta papperssuddar i rumpan på katten som är på väg att sätta i sig frukostpålägget på matbordet, men verkningslöst mot rådjur. Mitt i allt höststök når oss budskapet om att också människor är i rörelse.

Miljoner människor har redan flytt och något slut på flykten ser vi inte. En del av dem kommer hela vägen från sitt eget land hit till oss i hopp om en ny och tryggare tillvaro. I vår moderna tid kan vi se på vår tv skärm hur de färdas sammanpackade i rangliga båtar och livsfarliga gummiflottar. Inte alla klarar strapatserna. Vem skulle riskera sina och sina barns liv om det inte vore för att det saknas alternativ. Ett land där regimen beskjuter sina egna invånare, där rövarpack slår sig samman, klär sig i svart, utropar sin islamska stat utan att på något vis representera islam och utan att äga något land. De förföljer och våldför sig på befolkningen utan misskund. Vem skulle inte fly, om man kunde?

Jag och husbond skulle släppa ut hönsen klappa katterna, sälja det som gick, packa väskan och ge oss iväg. Än så länge bor vi i trygghet i vårt land. Hit kommer flyktingar och ber om vårt  beskydd, tak över huvudet och medkänsla. Så läser vi i tidningen att människor sätter eld på de bostäder som skulle ge flyktingarna ett tillfälligt boende! Hur är det möjligt? Finns det verkligen människor som inte förstår vad dessa flyktingar gått igenom? Att några saknar empatisk förmåga är en tragedi i sig. Vi kommer nu väldigt snabbt få se höjda premier till våra försäkringar och att bygga upp det som är förstört blir kostsamt. Vore det inte mycket värt om vi istället gemensamt visade vår förståelse för människor i nöd?

Igelkottens år

?????????????Denna sommar har inte varit som de gångna somrarna. Då, när man utan vidare kunde kasta sig ner i grönskan, eller springa ut i daggsvept gryning för att njuta varje steg och lyssna till fåglarnas morgonkör. Nej nu måste trätofflorna på, för Jorden är invaderad. Sniglarna älskar gryning de med, men jag vill inte trampa på dem. Vi har tidigare varit förskonade, men den milda vintern har gett även oss en oöverskådlig portion. Så nu ses Husbond gå runt ägorna med spaden i huggläge, spejande efter varje gränsöverträdelse.

Jag har funderat mycket på den återkommande naturliga regleringen av för mycket lämmel i fjällvärlden. Vi känner till att både fjällräv och fjälluggla ökar i antal när vidderna bjuder på lämmel, men när de är uppätna, minskar också deras predatorer i antal. Så ökar lämlarna igen. Naturens egen puls bringar balans. Urtidsvarelsen, igelkotten, har nu och här en möjlighet att bli en  vågmästare, om han gillar sniglar det vill säga. Jag är inte säker på det, men jag hoppas. Alla som älskar fräscha grönsaker och odlar efter bästa förstånd, måste som det nu är, ägna sig åt att slå ihjäl på all ledig tid. Det är deprimerande och borde inte behövas om Naturen ville känna av snedbalansen och göra något åt den.

Jag hoppas nu på igelkottarna och en sträng vinter. Det är nu som kottarnas bo skall  byggas. Vi har sågat ner grenar, som sig bör i JAS månader. Under jättehögen med grenar finns flera trälådor fyllda med torrt gräs. Hoppas att igelkotten gillar vår vinterbostad,

Så kommer den härliga hösten med sina Aromaäpplen, grönkål som prunkar och  totalt struntar i minusgraderna. Husbond och jag åkte på en efterlängtad semester till Sicilien, men blev förvånade över den spartanska kosten. Mest pasta, både lunch och middag. Så nu när vi är hemma blev det skördetallrik från trädgården. Morötter, mangoldsknyten med riven ost, bönor, tomater förstås och självklart de goda amadinepotatisarna.

Och kanske står trattkantarellerna och gäckar under lövhögarna i skogen. Dags att ge sig ut .

 

 

Maj, maj måne.

2014-05-04 079April månad 2015 var verkligen ett riktigt aprilskämt. Jag och Husbond fick klä oss i vinterkläder, elda i kakelugnen och betrakta trädgårdsmöblerna med längtan. Aldrig, vad jag kan minnas, har det varit en så kall och sen vår. Grönsakslandet står fortfarande osått, bara potatis och lök har hamnat under jord. Det frös till var och varannan natt och jag fick springa ut i växthuset och täcka de känsliga tomaterna med fiberduk, tända några gravljus och hoppas på det bästa. Det är därför jag har så många tomatplantor. Jag räknar alltid med lite förluster.

Nu är det maj och svalorna har återvänt till sin kära lada och fårbonden har släppt sina får på bete. Alla mina kycklingar har klarat livhanken och hönsamamman har börjat avlägsna sig längre och längre bort från sina barn. Dags att de får stå på egna ben verkar hon tänka. Och vad gör dom? Slåss! Så nu kan jag konstatera att det är mest tuppar i gruppen, närmare bestämt sex av nio. Nåväl det är gott med sprängd tupp. Undrar hur många som känner till det? En gammal tillagningskonst som gör att gamla sega tuppar kan bli möra och läckra. Det tar några dagar att tillaga, men det är det värt.

Under den kalla aprilmånadens slutdagar beslöt jag att göra den traditionella nässelsoppan. Både barnen och vi älskar den och sannerligen har den livgivande kraft. Soppan reds med smör och havregryn och gårdens ägg och gräslök blir tillbehör. Men så stod jag där i köket och vispade ner en buljongtärning för att höja smaken lite. Visst, det var ekologiska tärningar, men när jag läste på innehållsdeklarationen blev jag mycket besviken. Hur kan det vara tillåtet att ha palmolja i en ekologisk produkt. Den hör inte hemma där. Vi har utmärkt rapsolja, ekologisk från Österlen. Varför inte använda den? Jag har egentligen inte tid att ringa till producenten av tärningarna, men det skall jag göra ändå. Hoppas att fler än jag läser på innehållsförteckningen. Det kan löna sig att säga till. Skall någon förändring ske måste nog fler säga  ifrån, för konsumenten har ju alltid rätt heter det. visst

 

En gretten höna och katt på hjul.

Di svage di dörDen 12 mars var det ovanligt varmt och soligt för årstiden. Jag var ute i trädgården och räfsade undan björkarnas nedfallna grenar. Björken har en förmåga att skräpa. På sommaren med sina frö som tränger sig in överallt och på vintern med grenar som snärjer mig och Husbond när vi går över gårdsplanen. Men skator och svartfågel finner det gott att bygga bo av skräpet och björkveden brinner fint, så vi får ha fördragsamhet med riset. Då, den 12:e mars, avbröt jag räfsandet för jag hörde ett intensivt kvitter och kände mig förvånad. Är det inte för tidigt med flyttfågel redan nu, tänkte jag? Jag gick mot ljudet och hittar min försvunna höna stående på komposthögen med en hög kycklingar runt sig. Så då var hönan inte uppäten av räven, utan återuppstånden igen. Hönan hade värpt och ruvat sina ägg under brädhögen som Husbond mycket noggrant täckt med plåtar som surrats fast med remmar  och på så sätt gett hönan skydd mot både regn och hårda vindar. Mars månad var ingen lämplig kycklingmånad. Det fanns varken mask eller insekter. Husbond och jag reste det lilla kullhuset och körde i all hast till Lantmännen och handlade en säck foder. Hönan, som själv var född och uppvuxen sommaren som gick, hade själv blivit utfodrad med mask och insekter, spindlar och larver som funnits i jorden och som hennes hönsamamma krafsat fram. Nu betraktade hon fodret med största skepsis. Det dög inte! Och om inte hönan serverar fodret och kallar med ett speciellt ljud äter inte ungarna av det. Jag ringde till Lantmännen för att kontrollera så jag inte fått fel sorts foder som kanske var avsett för grisar eller så. Nej det var deras bästa foder!

Våren hade kommit av sig och stod och stampade. Nio kycklingar och en gretten morsa! Vad skulle jag göra? I en månad har jag nu fått agera hjälpmor. Hackat ägg, rivit ostkanter, smulat bröd och strött ovanpå det ”oätliga lantmannafodret”. Och se det dög! Tillika har hönan krafsat upp golvet i kycklinghuset på jakt efter maskar. Förmodligen fann hon en och annan, för samtliga kycklingar lever och har nu blivit befjädrade . Nu, efter denna ruskigt kalla och ovänliga månad har de för första gången släppts ut tillsammans med hönan. Få se nu om de förmår hålla rabatterna fria från ohyra.

Facebook är dagens annonspelare och allehanda nyheter av ringa intresse vräks över den nyfikne. Så även Husbond. Han råkade se ett klipp med en katt på hjul! Hur tänker den människa som förorsakar ett djur detta lidande? Katten hade fallit ut från ett fönster på sjunde våningen och krossat båda bakbenen, men var vid liv. Ägaren tyckte då att det var helt OK att amputera bakbenen och därefter montera ett par hjul på kattskrället. Tänk att katten bara kan rulla fram, inte klättra eller fånga möss eller hoppa.  Varför skulle någon göra så? Borde inte ägaren fråga sig om djuret mår bra av arrangemanget? Att veterinären inte genast avlivade katten?” Husbond hade läst högt från artikeln. Nu lade han ner sin mobil och tittade på mig. ”Vet du, jag tror bilden är fejkad. Det är bara någon som vill få uppmärksamhet. Eller så är det ett mycket dåligt aprilskämt. För sådär kan ingen människa göra.”                                                       Eller?

 

 

Fördröjd vinter

2014-tavla001 (12)Vi har gått och väntat på vintern. Och under tiden har vi gjort allt det som vi skulle gjort i höstas men inte hunnit med. Klippt ner hösthallonen, planterat om växter, räfsat löv, ja inte för att lägga på komposten, nej det skall läggas löv i perennrabatten. Hönsen har försett sig med smått och gott i trädgårdsland och sorkhögar. Jag har tagit upp palsternackor, rödbetor och purjolök och gjort soppa. Bäst att passa på innan vintern kommer. Husbond har t.o.m. hunnit slipa skyfflar och kantjärn. Och vintern dröjer.

Så var det dags för fågelräkning. I år blev det inte som det brukar vara, när skogens fåglar kommer skyndande och väntar i träden tills Husbond satt på locket på foderautomaten. Nej det blev krig på platsen. Svartfågel i massor skockades i trädkronorna och kastade sig över fågelbordet så fort mänsklig närvaro försvann. Fasanerna från vresroshäcken lockades av kajorna till platsen och åt för brinnande livet av allt som skvätte till marken. Men då hörde gårdens tupp vad som skedde och kom spingande som en velociraptor med halskragen utspärrad och vingarna utbredda. Tuppen körde bort fasanerna och började jaga bort kajor och kråkor. Men listiga som all svartfågel är, ingår det i uträkningen. Tuppen ensam lurades av mängden bakom ryggen och  försåg sig, medan småfåglarna fick vänta i snåren. Där innanför fönstret sitter jag med en mugg te och ser spektaklet. Reser jag mig upp flyr all svartfågel skarpsynta som de är. Så får äntligen gästerna från skogen sin chans och jag kan börja räkna. Nej inget är sig likt. Kalla vintrar bor svartfågeln inne i samhället där de värmer sig vid skorstenarna och det är frid kring fågelbordet.

Min rapport ser märklig ut. Mängder av kråkfågel men en hel del skogsfågel saknas. Har de ej inrapporterade fåglarna minskat i antal? Nej, det är en miljöpåverkan och småfågeln behöver inte våra fröer, det finns mat i skogen.

I går kom våren fast det borde vara kallast just nu. Tio graders värme och en strålande sol som stod så pass lågt att strålarna träffade mina ovana ögon. Det gjorde ont och jag blev tvungen att leta fram solglasögonen. Sedan fick jag bråttom. Från logen hämtade jag säckväv och kartong. Från stallet plockade jag fram sisalgarn. Från husväggen tog jag stegen. Sen packade jag in rosor och hortensior bakom skyddande väv, för den här solen sprider död om vintern vänder. Det vi ser är människans påverkan på klimatet. Det har blivit varmare!

Hur blev det så här?

DSCF3979storskogen

Storskogen

Jaha och så var julen över. Det blev inte som vanligt. Vanligt får vara slut nu. Där är vi rörande överens, jag och Husbond. Gran? Varför skall vi ha gran? Någon hittade på det på 1800-talet och jag tänker på hur min morfar fick sin kontakt med gran när han var liten. Man strödde granris eller eneris på det stampade jordgolvet. Det var jultradition då. Nu tar jag in en del av ett redan stormfällt träd. reser det och skruvar fast i julgransfoten. Jag hämtar kulor och linänglar och hänger på grenarna och idag plockar jag ner dem igen. Stormfället hamnar i kakelugnen och blir till värme.

Ålen som förr fanns på alla julbord är idag rödlistad, men vad det gick fort och hur har det blivit så här? Vårt glupande behov av el har gjort att kraftverken byggts ut och inga kraftverk är skonsamma mot vattenlevande varelser. Men glädjande nog finns det fortfarande människor med en brinnande tro. En tro på att alla kan hjälpas åt för att rädda det som är hotat av utplåning. Fiskare i Vänern som fångar ålen för att sedan transportera den nedströms om kraftverken. Där återfår de friheten för en simtur till Sargasso. De fiskarna borde få medalj. Motsatsen är de mindre ödmjuka som regerar i det land som ordnade OS under det gångna året. Naturskyddade skogar hade plötsligt inget skydd. Älvar som hyste den utrotningshotade stören i sina vatten blev förgiftade. Människor fördrevs från sina bostäder och utnyttjades som slavarbetare för att bygga den tjusiga anläggningen där sporten skulle äga rum. Jag känner ekot från år 1936 då liknande maner visades upp. Vem vill se på sport under de premisserna? Inte jag i alla fall.

Ett nytt år och nya förutsättningar. Men hur ser det ut i världen? Aldrig har det varit så många krig. Aldrig har så många människor drivits i flykt. Jag och Husbond får höra om en buss med flyktingar som kommit hit till Sverige. De hamnar i Östersund. Men sen vill de inte lämna bussen. Inte att undra på. Det finns inga andra människor där de hamnat nu. Mörkret är totalt. En skog de aldrig skådat. En mark man inte kan gå på. Här skall de gå av bussen! Nej nu fick det räcka tänkte någon som utsetts till ledare. Varför skall man lita på de här människorna. Inga hittills har det gått att lita på. Båten som de färdades på under flykten övergavs, en del hamnade i vattnet och många dog. Och nu detta. Nej nu stannar vi på bussen, sa ledaren.

En hedervärd kvinna, själv tidigare flykting och som pratade språket, begav sig till förläggningen. Hon kunde berätta för flyktingarna att de inte var övergivna som innan. Nej, de skulle få värme och mat. De skulle få vila sig och vänja sig och välja lite senare vad de ville och vad de kunde. Kanske till hjälp för oss som tog emot dem. Men främst av allt fick de känna tillit till det land där de hamnat tack vare en invandrad kvinna. Jag och Husbond vill se mer av detta under 2015 och då kanske vi får ett Gott Nytt År.

 

En snigel att värna

pantersnigel (2)”Äntligen!” skrek jag så högt så Husbond började stirra på mig. ”Ja,ja nu äntligen får vi vår belöning för att vi inte spridit gifter i trädgården och för att vi sparat alla sniglar utom de där hemska mördarsniglarna! Titta här, i tidningen, forskare har fått bort alla mördarsniglar i en trädgård genom att föra dit den där grå pantersnigeln eller leopardsnigeln, ja den har väl ett latinskt namn men du vet vilken jag menar.”                                                                   ”Ja, ja den långsmala grå som dyker upp i källartrappan och under lövhögarna.”

”De är predatorer och jagar och äter mördarsniglar!”

”Då är det  väl därför vi inte har så många mördarsniglar att de tagit överhanden.”

”Ja, Naturen är fantastisk, men gifterna tar kål på de nyttiga sniglarna såväl som de förhatliga, så lite bättre upplysning från Tv och tidningar vore inte så dumt!”

”Nu skriv det ju bara om regeringskrisen.”

Husbond har rätt. Ingen intresserar sig för trädgård vid denna tid och när landets regering har kraschat finns det annat att tala om. Helt onödig krasch kan jag tycka. Alliansen skrämmer mig med sin oförsonliga hållning. Det är något med deras sätt att marschera, sida vid sida, som min gamla gåsflock, med axlarna tryckta mot varandra, en vägg där ingen bryter in! Och attityden, inte inkännande, lyssnande, nej för de VET hur det skall vara och då måste Miljöpartiet bort! Den enda vettiga framtidslösningen skall bort? Nej jag tycker inte om det här. Dessutom glittrar deras ögon för mycket. Människor borde kolla strömkällan lite mer. Om energin kommer från maktbegär, skall man dra sig bakåt.Och sen finns det ett parti som redan är där. Känner hur makten vibrerar, ställer ultimatum vilka som skall väck. Nä sånt gillar inte vi. Husbond och jag. Vi gillar utsträckta händer och panterfläckiga sniglar.

(foto: Sigrid von Seth)